.

Vaknade i lagom tid, åkte in mot stan vid 11, köpte äntligen mina drömskor och mötte sedan upp hannah för en fika. Vid 2 åkte jag hemmåt för att byta om, hämta vagn + molly och bege mig mot dagis. Planen var att hämta upp J + en kompis till henne. Glad i hågen powerwalkade jag till dagis med förväntningarna om att ha en lugn eftermiddag med 2 stycken 3,5 åringar som lekte snällt medans jag fixade hemma. Men som vi alla vet så blir det inte alltid som planerat.
Vid 3 befann jag mig på dagis och J sprang direkt upp i min famn och pussade mig för att sedan ivrigt studsa ner och hämta sin kompis. Helt plötsligt ropar personalen på mig och jag trodde de bara ville påminna om att de hade stängt imorgon så jag häver ur mig : Kommer snart ! Då får jag se varför personalen ropat på mig och jag börjar springa....
I dörröppningen står I, söndergråten och skriker av ledsenhet.  Jag rusar fram och tror att något allvarligt har hänt, tar upp I i famnen och vaggar henne fram och tillbaks samtidigt som jag själv håller på att börja gråta.
Personalen förklarar att det inte är något allvarligare än att hon bråkat lite med en kompis och därför inte vill följa med denna hem utan följa med mig hem.  Jag skrattar lite lätt av lycka när jag förstår att det inte var något allvarligt och försäkrar I om att hon självklart får följa med mig hem.

Hemfärden och de 2 timmarna med 3 barn hemma istället för 2 blir tålamodsprövande då de alla är superspeedade och skriker med en ljudvolym som skulle väcka döda. När H äntligen kommer hem och avlöser mig så går jag direkt ner till mitt och lägger mig i soffan.

Nu ? Sängen !