.

För en gångs skull har jag lyssnat på mitt hjärta. Jag har sagt ifrån när mitt hjärta talat om för mig att något är fel, det har stannat upp mig och tvingat mig till att tänka. Jag har för en gångs skull inte rusat in i något och det känns helt underbart. Jag har inget fast jobb, ingen aning om min framtid, men jag lever och är lycklig.
Jag kan inte förstå hur snabbt det har gått, hur snabbt det har tagit mig från total misär till denna inre frid. Jag lever, för första gången på riktigt. Vad som händer i framtiden, det kan jag inte veta nu, men jag tar det som det kommer.

Idag har jag sökt in till 16 olika skolor, kommer jag in så är det meningen att jag ska plugga, kommer jag inte in så kommer framtiden tids nog visa mig vad jag ska göra.
Just nu är det Uffe, kaffe och kakor som underhåller mig. Vad som underhåller mig imorgon, det har jag ingen aning om.

Mina älsklingar <3

Så här nöjd ser jag ut när jag har fått arslet ur vagnen och städat mitt rum. Det var en kamp, jag mot dammråttorna, men denna gången vann jag !

Nu ska jag klä på mig och sen åka och jobba :)

Har fått jobb, massa jobb ! Min kalender är fullbokad och jag tvingas säga nej till vissa tider då jag fått andra, längre tider från andra förskolor. Jag är så glad att det äntligen flyter på !
Förutom jobb så blir det inte så mycket gjort, är helt slut efter jobbet och på helgerna blir det bra slappande. Jag.har.blivit.en.tråkig.människa.

Vill ni ha ett långt, tänkvärt inlägg ? Kom tillbaka då, för när ni minst anar det så har jag fått skrivlust och knåpat ihop ett inlägg som är tusen gånger bättre än detta :)

Såhär sur kan man se ut om man är Josefina. Bruten näsa som inte går att fixa, rastlös, oduschad och otränad.