.

Finns inga ord som kan beskriva hur mycket jag vill ha tillbaks det som en gång var vi.

Efter en helg med alldeles för mycket sömn så var jag ju tvungen att toppa det hela med att tokdäcka klockan 21.30 och vakna, död som en klubbad gråval klockan 07.00. Tröttheten har tagit över min kropp så totalt att jag lyckades med att hälla fil i kaffet, mjölk i tallriken och krydda med vitpeppar istället för ingefära, allt detta innan klockan hunnit slå 07.30. Trots dessa missöden så höll jag mig kvar, sprang förbi speglen i ett försök att ignorera min påsar under ögonen som antagit storlek babianröv.
Kom till jobbet, 2 minuter försenad, insåg att matlådan stod kvar hemma i hallen och att jag förmodligen inte skulle vilja äta den efter några timmar i rumstemperatur. Klarar dagen med hjälp av kaffemaskinen och jävlar anamma, tills det breakar loss klockan 12.30; har en trots-konflikt med en unge som får mig att vilja bosätta mig i en bunker, ljudisolerad och utan barn, funderar även vid ett ögonblick på att sterilisera mig för att eliminera chanserna för att uppleva detta i utanför jobbet. Det breakar så till den milda grad att mitt numera ganska fina tålamod är så totalt beyond gränsen att jag är villig att säga upp mig, gå hem och dricka blomgift och hoppas på det bästa.

Lyckades vinna denna strid, fastän det var på håret. Jag lyckades dock inte repa mig själv så eftermiddagen är ett töcken av trötthet och det enda jag kan tänka är : vafan gick jag upp för ?