Är hemma & vab:ar med mig själv (läs äter pillirumpanbågar & dricker blandsaft), vaknade upp med en sjuhelvetes migrän i morse som fick mig att vilja skrika och gråta vid minsta ljud/ljus. Jag såg lika bra som Agda 93 med starr och hade en tankeförmåga som skulle kunna jämföras med en isbit.
Jag gav upp & gick och la mig, sov till halv 12 och kan efter det nästan vistas i lägenheten utan att dö av ljuset. Konstigt det där med migrän alltså, hur det (på mig) kan komma helt oanmält, stanna ett tag och sedan försvinna lika snabbt som det kom ?!  Nu ska jag försöka mig ner till tvättstugan med solbrillor, hörselskydd och ett par alvedon i kroppen. Om jag överlever ? Den som lever får se..

Såhär lyckligt var det igår när jag fick träffa mina fina vänner Sara och Martina. Vi hade en reunion (tror inte vi 3 varit samlade sedan Jespers begravning 2009 ?) och denna reunion var välbehövlig, massor med god mat, gott vin och snack. Vi gick igenom minnen, livet just nu och även framtiden, mellan detta en massa snuskig humor, grova skämt och högljuda skratt. Tror att övriga besökare på Harrys var ganska nöjda när vi gick ;)

Tack mina fina för en kväll där skrattet övergår i kramp, en kväll av minnen, värme och framför allt en kväll att inse hur viktiga mina vänner faktiskt är och hur underbart livet faktiskt kan vara !

Köpte schampo i höstas på Gekås i en storlek som vore mer anpassad till att tvätta av en mammut än att faktiskt tvätta mitt småländska, tunna svall några gånger i veckan. (Efter ett tag började tro att det skulle hålla i sisådär ett år när det liksom aldrig riktigt tog slut) Men häromdagen hände det som jag trott var omöjligt: flaskorna var så tomma att jag fick hälla i lite vatten i flaskan och spruta blandningen direkt i håret och snabbt som fan försöka massera in för att få något som kunde lika lödder. Insåg att nu, nu är det dags..

Jag har haft samma sorts schampoo sedan maj 2009 (Wella, enbart för att vi sålde det i butiken) och har aldrig innan kännt att jag behövt byta, men nu, nu jävla skulle det brassas på, nytt år, nytt schampoo, ut med det gamla, in med det nya (vilken rebell) !
Vad jag inte hade med i beräkningen av det nya schampooinköpet är att jag är så otroligt obeslutsam, velig och lider av någon djävulsk ångest inför nya saker att detta kunde barka käpprätt åt helvete. Meeeen, samtidigt som alla dessa svaga punkter är starka har jag en egenskap som är 1000 gånger starkare och det är envisheten och denna slog nu in med en sån kraft att jag gett mig fan på att jag skulle klara detta.
Jag äntrade apoteket (hade bestämt mig för apoteket för att det inte skulle finnas så många valmöjligheter och därför minska velandet och eventuellt obeslutsamheten) och en trevlig dam i övre medelåldern kommer fram och frågar om hon kan hjälpa till. Jag tackar och säger att jag ska ha ett bra schampoo som gör håret mjukt, kanske att jag kunde tänka mig ett som ger lite volym med.
Tanten plockar fram ett plutteschampoo och ett pluttebalsam och utbrister: Detta är det bästa vi har, det gör uuuuuuuunderverk på håret, jag använder det själv och är supernöjd. Leendet som följde uppfattade jag som riktigt uppriktigt och jag nickade snabbt åt henne och sa : Om du nu lovar att det är så bra så kör jag på det !

200 kronor senare och riktigt stolt över mig själv steppade jag ut ur apoteket och mötte upp Oscar, fortfarande lycklig över att jag lyckats utan ångest, velighet och obeslutsamhet, jag hade bara gått in & gjort det jag skulle.

Väl hemma hoppade jag ur kläderna och in i duschen, nu jävlar skulle det utföras underverk ! Jag var så nöjd att jag duschade, följde instuktionerna på flaskan som om det var första gången jag någonsin duschade och såg framför mig hur jag skulle få ett Wella-svall ala tjejen med det långa, glänsade håret som står jag skriker: YES YES YES i reklamen.

Ja, det var ju precis vad som hände, eller ? Nej, istället stog jag efter en stund med ett luft-torkat hår som såg ut PRECIS som förut, desstom luktar jag precis som kvinnan som sålde det, med andra ord, tant. Det har gått så långt att jag får kväljningar av lukten av mitt egna hår och överväger just nu på att sno Oscars duschcreme och hoppas på det bästa. Alternativen i fattiga tider är inte många fler liksom.

Slutsats av detta: Jag är köpt, jag är en sån där dum turistjävel som skulle kunna köpa sand mitt i Sahara. Eller solskyddsfaktor i en igloo, you get my point.

..funderar på att kicka igång det här igen. Får se om lusten infinner sig nu när jag inte längre jobbar heltid, lite sug finns det allt ;)

Än sålänge slänger jag upp en bild på mig och storasyster från Teneriffa (Oktober 2011):

Finns inga ord som kan beskriva hur mycket jag vill ha tillbaks det som en gång var vi.

Efter en helg med alldeles för mycket sömn så var jag ju tvungen att toppa det hela med att tokdäcka klockan 21.30 och vakna, död som en klubbad gråval klockan 07.00. Tröttheten har tagit över min kropp så totalt att jag lyckades med att hälla fil i kaffet, mjölk i tallriken och krydda med vitpeppar istället för ingefära, allt detta innan klockan hunnit slå 07.30. Trots dessa missöden så höll jag mig kvar, sprang förbi speglen i ett försök att ignorera min påsar under ögonen som antagit storlek babianröv.
Kom till jobbet, 2 minuter försenad, insåg att matlådan stod kvar hemma i hallen och att jag förmodligen inte skulle vilja äta den efter några timmar i rumstemperatur. Klarar dagen med hjälp av kaffemaskinen och jävlar anamma, tills det breakar loss klockan 12.30; har en trots-konflikt med en unge som får mig att vilja bosätta mig i en bunker, ljudisolerad och utan barn, funderar även vid ett ögonblick på att sterilisera mig för att eliminera chanserna för att uppleva detta i utanför jobbet. Det breakar så till den milda grad att mitt numera ganska fina tålamod är så totalt beyond gränsen att jag är villig att säga upp mig, gå hem och dricka blomgift och hoppas på det bästa.

Lyckades vinna denna strid, fastän det var på håret. Jag lyckades dock inte repa mig själv så eftermiddagen är ett töcken av trötthet och det enda jag kan tänka är : vafan gick jag upp för ?

Hold me now, I'm six feet from the edge and I'm thinkin' : maybe six feet ain't so far down.

Att mötas i en dimma, att älska i mörkret, skrika tills luften är slut, dricka så mycket att man inte längre bryr sig, dansa som att ingen tittar på, höra en röst som fyller huvudet och hjärtat på samma gång, känna doften av svett och parfym, skratta tills gråten kommer, stänga av känslorna, somna i en famn som är mjuk av kärlek.

Satte mig ner och kollade igenom mina inlägg från förra året vid den här tiden. Fan va duktig jag var, jag uppdaterade bloggen ofta, lagade riktig mat, var ute och sprang dagligen och jobbade som en tok. Skillnaden på nutid och dåtid är ju att jag då befann mig i mitt älskade Stockholm, älskade livet och trivdes som fisken i vattnet. Just nu är jag en deprimerad, sur kärring som bor hemma hos mamma och pappa, önskar att hon kunde få magsjuka och få vara hemma från jobbet i några dagar extra, spritfet och har lika bra självdiciplin som en hamster på speed.
Förstår inte hur jag lyckades hamna här liksom, det kanske är dags att ta tag i allt, skaffa ett jobb en bit härifrån, flytta och starta livet pånytt ? Det kanske är bäst att ha sina älskade på avstånd så man lär sig, uppskatta och sakna ?
Detta saknar jag:


I , J & Molly <3


Mina & Hannahs sjuka påhitt.



Emma <3


Alla sjuka utekvällar !

För varje trevande andetag så fortsätter hjärtat att slå, fast även denna gång utan rytmen från ditt hjärta. Jag har så många gånger undrat hur livet kunde fortsätta, hur livet fortfarande kan hålla på, nu när jag inte längre har dig.

Tack för den bästa sommaren i mitt liv :)

Igår hade vi minipersonalfest, det började lungt och slutade i shot-race. Såhär ser man ut efter en bäverhojt för mycket. Träningsvärk i magen efter allt skratt och ica-kassar under ögonen, bra att jag börjar jobba om ca en timme :P

För en gångs skull har jag lyssnat på mitt hjärta. Jag har sagt ifrån när mitt hjärta talat om för mig att något är fel, det har stannat upp mig och tvingat mig till att tänka. Jag har för en gångs skull inte rusat in i något och det känns helt underbart. Jag har inget fast jobb, ingen aning om min framtid, men jag lever och är lycklig.
Jag kan inte förstå hur snabbt det har gått, hur snabbt det har tagit mig från total misär till denna inre frid. Jag lever, för första gången på riktigt. Vad som händer i framtiden, det kan jag inte veta nu, men jag tar det som det kommer.

Idag har jag sökt in till 16 olika skolor, kommer jag in så är det meningen att jag ska plugga, kommer jag inte in så kommer framtiden tids nog visa mig vad jag ska göra.
Just nu är det Uffe, kaffe och kakor som underhåller mig. Vad som underhåller mig imorgon, det har jag ingen aning om.