.

Finns inga ord som kan beskriva hur mycket jag vill ha tillbaks det som en gång var vi.

Hold me now, I'm six feet from the edge and I'm thinkin' : maybe six feet ain't so far down.

Att mötas i en dimma, att älska i mörkret, skrika tills luften är slut, dricka så mycket att man inte längre bryr sig, dansa som att ingen tittar på, höra en röst som fyller huvudet och hjärtat på samma gång, känna doften av svett och parfym, skratta tills gråten kommer, stänga av känslorna, somna i en famn som är mjuk av kärlek.

Satte mig ner och kollade igenom mina inlägg från förra året vid den här tiden. Fan va duktig jag var, jag uppdaterade bloggen ofta, lagade riktig mat, var ute och sprang dagligen och jobbade som en tok. Skillnaden på nutid och dåtid är ju att jag då befann mig i mitt älskade Stockholm, älskade livet och trivdes som fisken i vattnet. Just nu är jag en deprimerad, sur kärring som bor hemma hos mamma och pappa, önskar att hon kunde få magsjuka och få vara hemma från jobbet i några dagar extra, spritfet och har lika bra självdiciplin som en hamster på speed.
Förstår inte hur jag lyckades hamna här liksom, det kanske är dags att ta tag i allt, skaffa ett jobb en bit härifrån, flytta och starta livet pånytt ? Det kanske är bäst att ha sina älskade på avstånd så man lär sig, uppskatta och sakna ?
Detta saknar jag:


I , J & Molly <3


Mina & Hannahs sjuka påhitt.



Emma <3


Alla sjuka utekvällar !

För varje trevande andetag så fortsätter hjärtat att slå, fast även denna gång utan rytmen från ditt hjärta. Jag har så många gånger undrat hur livet kunde fortsätta, hur livet fortfarande kan hålla på, nu när jag inte längre har dig.

Tack för den bästa sommaren i mitt liv :)

För en gångs skull har jag lyssnat på mitt hjärta. Jag har sagt ifrån när mitt hjärta talat om för mig att något är fel, det har stannat upp mig och tvingat mig till att tänka. Jag har för en gångs skull inte rusat in i något och det känns helt underbart. Jag har inget fast jobb, ingen aning om min framtid, men jag lever och är lycklig.
Jag kan inte förstå hur snabbt det har gått, hur snabbt det har tagit mig från total misär till denna inre frid. Jag lever, för första gången på riktigt. Vad som händer i framtiden, det kan jag inte veta nu, men jag tar det som det kommer.

Idag har jag sökt in till 16 olika skolor, kommer jag in så är det meningen att jag ska plugga, kommer jag inte in så kommer framtiden tids nog visa mig vad jag ska göra.
Just nu är det Uffe, kaffe och kakor som underhåller mig. Vad som underhåller mig imorgon, det har jag ingen aning om.

Mina älsklingar <3

Såhär sur kan man se ut om man är Josefina. Bruten näsa som inte går att fixa, rastlös, oduschad och otränad.

Om jag hade lagt ut en bild på hur jag ser ut idag hade mina trogna 50 läsare skickat mig till blåkulla, därför skippar jag bild och kör på text istället.
Jag är hemma och är sjuk, riktigt sjuk, inte förkyld, inte influensa, nej jag har någon mystisk sjukdom som slår ut hela mig och min lilla kropp totalt. Gårdagen spenderades i en dvala som kan jämföras med koma, med enda undantaget att jag vaknade varje gång mamma petade på mig och frågade hur jag mådde eller om jag ville ha något att äta. Efter att ha sovit i över 12 timmar i sträck (utan sömntablett) så mår jag inte riktigt lika kasst som jag gjorde igår. Idag har jag faktiskt fått i mig en kopp te och lyckats skriva detta inlägg. Huvudvärken är dock kvar med full kraft och övermannar mig likt en våldtäcktsman i skogen.

Igår var det släktkalas, alltid väldigt ångestfyllt. 10 minuter innan kalaset skulle börja så såg det ut som det alltid gör 10 minuter innan vi ska bort :
Mamma sminkar sig utan att på långa vägar vara färdig.
Pappa ligger fortfarande på sängen i jobbakläder.
Jag har duschat och slår in paketen, osminkad och i morgonrock.

Under tiden min syster emelie bodde hemma så var situationen om möjligt ännu mer kaotiskt eftersom hon har samma snabbhet som en stendöd snigel i dessa samanhang. Hon och mamma var alltid minst 20 minuter försenade, hur de än bar sig åt.
Lite skrattretande är det att det alltid är pappa och jag som är färdiga först, kan det vara därför jag blivit så otroligt o-fåfäng ? På grund av övriga familjens försening så kommer jag ofixad för att bevisa att jag minsann var klar i tid ?

Jaja, över till släktkalaset. Vi åt tacos (otroligt gott) och jag började hinka rödvin med mamma & min kusin. De var dock lite snabbare än mig, så jag fick stressdricka för att hävda mig. Efter 3 glas rödvin så ville mina kusinbarn spela kort och jag kände mig som en dinosaurie på museet; gammal, dammig och aningens ute. (Det ska nämnas att dessa 3 kusinbarn bara är 2, 4 och 7 år yngre än mig)
När vi var klara med kortspel och hade ätit upp efterrätten (cheesecake, tårta, cookies, glass och frukt) så förbannade jag mig ännu en gång för att ha ätit så mycket kaka att byxorna krymt 2 storlekar och jag mådde lika illa som en nygravid blåval. Sen var det dags för TP, jag blev i lag med min mamma. Sämsta kombon ever, vi låg sist hela omgången och förlorade stort.  Så blir det tydligen om man alltid är sist till kalas.

Jag lyckades ta mig hem och just nu jobbar jag åt min pappa för att tjäna ihop nog med pengar för att kunna betala skatten på min bil och därmed ställa på den och kunna köra min älskling igen. Efter jag tjänat ihop de pengarna så ska jag fortsätta jobba, för att kunna leva. Trots att det känns som att jag inte behöver leva just nu, går liksom runt som i ett vacum. Jobbet är perfekt för min nuvarande livsstil med tovigt, otvättat hår, ovårdade naglar och påsar lika stora som ullareds under ögonen. Ett annat plus är ju att jag får jobba i mina ridbyxor som jag saknat så. Snart ska jag sätta mig upp på hästryggen igen och känna friheten.. snart.

Ni vet när man har en sån där vän, en sån som man vill spendera varje vaken stund med, en sån som man delar allt med. En sån vän som gör att festerna blir tokigare, fyllorna blir roligare, ja tillochmed bakfyllorna blir roligare med. Jag hade en sån vän en gång. Vi var som ett, vi var som systrar och vi älskade att tillbringa all tid tillsammans.
Våra favoritkvällar var i min soffa med favorit boxen, saft och chips, vi kunde ligga där i timmar och bara vara. Bland mina galnaste minnen är med denna vän. Jag minns särskilt runt förra jul- och nyårshelgen, vi festade på kvällarna och på dagarna så låg vi och mådde pyton i min soffa. Låter ganska dekadent, men just där, just då så var det livet.

Jag träffade denna vän när jag gick igenom den värsta perioden av mitt liv, hon kom in som en varm sommarvind och det krävdes inte låg tid innan vi visste att det var vi. Tillsammans blev vi fnissiga, galna och väldigt stökiga. Vi kunde direkt prata om allt, hon hjälpte mig mycket igenom min svåra period och om jag ska vara allvarlig så tror jag det var 99% hennes förtjänst att jag klarade mig. När vi var tvungna att skiljas efter att ha bott och arbetat ihop i nästan 3 månader så grät vi, trots att vi visste att vi skulle träffas snart igen.

Vi höll ihop konstant superlänge, tills en dag då allt bara försvann. Efter det blev inget sig likt, det fanns en annan som tog hennes tid och energi. Och, förstå migt rätt, jag missunnar inte min vän detta, det kom bara som en chock att jag inte längre hade någon vidare plats i hennes liv. Detta skadade mig, gjorde mig ledsen och gjorde att jag blev arg. Nu finns inte denna vänskap kvar, kanske en bit av den, men inte hela. Vi båda har skilda åsikter om hur vänskapen förstördes, men detta är min. Jag älskar min vän och jag skulle kunna ge mig högra hans för att få tillbaks det vi hade, men tuvärr så går detta inte. Det kommer aldrig blir som förr, för när det blev fel så blev det Så Jävla Fel.

Medans jag fördriver tiden tills min tvätt är klar i torktumlaren så tänkte jag berätta en liten rolig typisk jossan grej.
Jag har google-mani, jag googlar allt ! Idag skulle jag laga mat och eftersom mitt kök inte är gjort för att man ska laga några avancerade maträtter så blir det snabbmat. Sagt och gjort, jag skulle göra pasta (färdig på påse från lidl), men hittade inget decilitermått. På påsen stod det 500 ml kallt vatten, men avsaknaden av  dl-mått gjorde att jag hittade en tom smoothieflaska som det stod 250 g på, googlade upp hur mycket 500ml är i gram och fick fram svaret. Använde mig sedan av den tomma flaskan i brist på annat.
Sen kom problem nummer 2 : instruktionen på påsen var lång och allt var på tyska. Vad gör jag då ? Jo, jag googlade upp och översatte allt till svenska och fick en perfekt, god pasta på bara 5 minuter :) Vem har sagt att alla mina fix idéer ska vara dåliga ?

Har varit ledig idag igen och därför tagit tillfället i akt att ha sovmorgon, lång frukost, tvättning och min avslappningssyssla nummer 1 : strykning.
Kom ner och möttes av ett mindre kaos i vardagsrummet (trots att jag plockade iordning där senast igårkväll), det stod smutsiga tallrikar, halvfulla askkoppar och smutsiga glas lite här och var. Min första instingt var att sätta igång och röja, men stoppade mig själv och gick in i tvättstugan och började stryka min tvätt istället. När jag var klar med detta kunde jag inte släppa tanken på det äckliga vardagsrummet. Tömde diskmaskinen i ett försök att stoppa min upcoming städmani. Gick upp med min tvätt, hängde in den, försökte sätta mig vid datorn. Kunde jag släppa städmanin ? NEJ, en kvart senare så finner jag mig själv i ett undanplockat och avtorkat vardagsrum.
Summa summarum :
Jag är dum i huvudet som plockar upp andras skit när jag inte ens behöver det.

Jag är konflikträdd (såvida det inte handlar om att ta en konflikt med en familjemedlem), så är det bara. Jag är så jävla dålig på att argumentera och är så rädd att såra någon annan, eller rentav förlora den, att jag låter folk köra över mig som en skock elefanter. Jga har gjort detta sålänge jag kan minnas, om det så har varit kompisar som behandlat mig som skit så har jag alltid stått där med öppna armar och tagit skiten. Jag har tagit den så jävla personligt att jag tillslut lät den trycka ner mig tills jag blev någon annan, någon bättre, som passade in i måtten.

Jag vet att har man ett jobb så måste man visa framfötterna, vara glad och trevlig och ibörjan kanske jobba röven av sig. Jag kunde som vanligt inte göra det som alla andra utan blev en liten mini blondinbella som gjorde allt man skulle + 200% mer. Därför blev jag en dag utbränd. Jag gick in i väggen.

Allt det där fejjandet, knixandet, trixandet hade gjort mig knäpp. Jag kunde inte sova, inte äta och basala saker såsom att duscha kändes som att försöka bergsklättra. Jag var slut, ändå kunde jag inte sluta, jag fortsatte med detta tills den dag jag blev sjukskriven och fick hämtas ner till småland.

Men nu, nu är jag trött på det, jag lärde mig så otoligt mycket av detta att jag nuförtiden (för min egen skull) inte gör ett skit mer än vad jag ska. Jag har lärt mig att söga ifrån till vänner och jag har lärt mig att lyssna på mig själv.

Det här är min medicin, efter jag googlat hälften och tagit dem efter dosering så blev det förbannat mycket roligare att googla. Sitter as we speak och fnissar högt åt tyskan och doserar på en höft, groggy är ordet.