.

Jag har inte glömt er, har bara haft inne min dator på lagning. Likt Carrie i sex and the city så måste jag ha min egen dator och känslan som bara min dator kan ge mig när jag ska komponera ihop ett inlägg.
Jaha, och vad ska jag skriva i detta inlägg ? Idag är en bra dag, min prövotid på körkortet går ut, jag har fått lön och fått min första massage. Ska alldeles strax upp till min syster för att vara barnvakt en stund innan jag ska till Mia på fika :) Massageterapeuten sa till mig att jag förmodligen kommer få huvudvärk, muskelvärk och kanske feber efter dagens massage så kvällen blir superlugn !
Ska jag satsa på att skriva ett fantasifullt inlägg ikväll då kanske ? Den som lever får se ;)

Om jag hade lagt ut en bild på hur jag ser ut idag hade mina trogna 50 läsare skickat mig till blåkulla, därför skippar jag bild och kör på text istället.
Jag är hemma och är sjuk, riktigt sjuk, inte förkyld, inte influensa, nej jag har någon mystisk sjukdom som slår ut hela mig och min lilla kropp totalt. Gårdagen spenderades i en dvala som kan jämföras med koma, med enda undantaget att jag vaknade varje gång mamma petade på mig och frågade hur jag mådde eller om jag ville ha något att äta. Efter att ha sovit i över 12 timmar i sträck (utan sömntablett) så mår jag inte riktigt lika kasst som jag gjorde igår. Idag har jag faktiskt fått i mig en kopp te och lyckats skriva detta inlägg. Huvudvärken är dock kvar med full kraft och övermannar mig likt en våldtäcktsman i skogen.

Igår var det släktkalas, alltid väldigt ångestfyllt. 10 minuter innan kalaset skulle börja så såg det ut som det alltid gör 10 minuter innan vi ska bort :
Mamma sminkar sig utan att på långa vägar vara färdig.
Pappa ligger fortfarande på sängen i jobbakläder.
Jag har duschat och slår in paketen, osminkad och i morgonrock.

Under tiden min syster emelie bodde hemma så var situationen om möjligt ännu mer kaotiskt eftersom hon har samma snabbhet som en stendöd snigel i dessa samanhang. Hon och mamma var alltid minst 20 minuter försenade, hur de än bar sig åt.
Lite skrattretande är det att det alltid är pappa och jag som är färdiga först, kan det vara därför jag blivit så otroligt o-fåfäng ? På grund av övriga familjens försening så kommer jag ofixad för att bevisa att jag minsann var klar i tid ?

Jaja, över till släktkalaset. Vi åt tacos (otroligt gott) och jag började hinka rödvin med mamma & min kusin. De var dock lite snabbare än mig, så jag fick stressdricka för att hävda mig. Efter 3 glas rödvin så ville mina kusinbarn spela kort och jag kände mig som en dinosaurie på museet; gammal, dammig och aningens ute. (Det ska nämnas att dessa 3 kusinbarn bara är 2, 4 och 7 år yngre än mig)
När vi var klara med kortspel och hade ätit upp efterrätten (cheesecake, tårta, cookies, glass och frukt) så förbannade jag mig ännu en gång för att ha ätit så mycket kaka att byxorna krymt 2 storlekar och jag mådde lika illa som en nygravid blåval. Sen var det dags för TP, jag blev i lag med min mamma. Sämsta kombon ever, vi låg sist hela omgången och förlorade stort.  Så blir det tydligen om man alltid är sist till kalas.

Jag lyckades ta mig hem och just nu jobbar jag åt min pappa för att tjäna ihop nog med pengar för att kunna betala skatten på min bil och därmed ställa på den och kunna köra min älskling igen. Efter jag tjänat ihop de pengarna så ska jag fortsätta jobba, för att kunna leva. Trots att det känns som att jag inte behöver leva just nu, går liksom runt som i ett vacum. Jobbet är perfekt för min nuvarande livsstil med tovigt, otvättat hår, ovårdade naglar och påsar lika stora som ullareds under ögonen. Ett annat plus är ju att jag får jobba i mina ridbyxor som jag saknat så. Snart ska jag sätta mig upp på hästryggen igen och känna friheten.. snart.