.

Jag tog tjejerna till ridskolan igår (gör det varje onsdag) och i vanlig ordning så sladdar vi in på grusplanen 5 minuter efter lektionen har börjat. Lagom svettig (jag) och full av skam (jag igen) så småspringer vi mot stallet.
När tjejerna blivit insläppta (med en stor suck och en arg blick från ridläraren) och jag hasplat ur mig en snabb ursäkt så beger jag mig till "klubbhuset" för en kopp kallt kaffe och lite hästsnack med ridklubbsägaren C . Väl där och halvvägs igenom min kopp kaffe så säger C : Jaha jossan, då ska du springa lite denna veckan med. Vi är tyvärr kort om folk.
Min röst säger : Okej, det går bra. Min hjärna skriker : Förihelvete, inte denna gången också !

(Antingen tycker hon att det är kul att göra mig till åtlöje eller så tycker hon att jag behöver träna bort några kilo.)

När barnen har gjort hästarna färdiga för ridning så får jag gå in i stallet, hjälpa antingen J eller I ut med sin häst och in i ridhuset. Väl inne i ridhuset så ska de sitta upp, detta medför att ridläraren behandlar mig som en utvecklingsstörd och tar över helt och hållet.
När jag väl fått tillbaks tyglarna så ska det ridas, det galloperas, travas och skrittas och jag både ser och hör hur varenda liten fnissig, finnig stalltjej skrattar elakt åt mig där jag springer med en liten ponny som går mig till mitten på låret. De får mig alla att vilja stanna hästjäveln (ursäkta uttrycket) och skrika tillbaks att jag iallafall försöker och att jag inte kan hjälpa att jag har sämre kondis än en 100 kilos dvärg.

Behöver jag säga att jag aldrig skulle våga säga detta högt ?