ballad of the dead.
Klistrar in en text från min bilddagbok som jag skrev i september 2009. Denna text skrevs när jag fortfarande trodde att allt som hänt var till det positiva. Det var då jag trodde att denna person enbart gjort mig en enda stor tjäst i 3 år. Då hade jag fortfarande inte insett vad dessa tre år gjort mot mig och mitt inre. Då visste jag inte att det var detta som gjort att jag fram tills idag helt och hållet saknat självförtroende och tillit för andra människor. Det var då jag trodde att den personen jag var då var den riktiga Josefina.
Nu vet jag efter många månader av "återuppbyggande", många långa samtal och många tårar senare att allt bara var ett sätt för dig att bryta ner mig till små små bitar, tills det inte fanns någon annan verklighet än den verklighet du levde i. Jag vet självklart inte om detta var medvetet då jag inte är någon psykolog, men även om det var omedvetet så tog jag stor skada av det.
Jag gjorde mycket som bröt mot mina principer under denna tid, jag hade bråk med min familj dagligen för din skull, jag kämpade mig blodig för dig, jag försvarade dig mot allt och alla. Nästintill all min vakna tid gick åt till denna kamp för oss. Jag trodde att det skulle vara vi för alltid och därför värt att kämpa för, inte trodde jag att verkligheten skulle komma ikapp mig och tala om för mig att det jag gjorde var fel ? Nej, min flykt ifrån den varande i 3 år tills jag tillslut inte orkade mer. Mina krafter hade tagit slut då mitt psykiska plågats hårt av J:s död. Den dagen jag avslutade det som var du & jag var bland de bästa och sämsta dagar i mitt liv. Det bästa för att utan den dagen hade jag aldrig varit där jag är idag och den sämsta för att jag då var tvungen att hantera allt jag sprungit ifrån.
Det finns så mycket mer jag skulle vilja skriva som jag inte gör med respekt till mina nära och kära. Vill bara avsluta med att önska denna person all lycka i framtiden och hoppas att livet blir långt och härligt. Jag vill även tacka denna personen för allt bra den gjort mot mig, för trots allt så hade vi bra stunder vi med. Om du mot förmodan läser detta så vill jag inte att du tar detta som ett påhopp från min sida, utan snarare som mitt sätt att tackla det som hänt.
(Texten under är som sagt från min bilddagbok, skriven i höstas)
Du tog mitt hjärta med storm, den där höstdagen i september för 3 år sedan. Jag var det lilla naiva yrvädret som inte visste något alls om din då så mörka verklighet. Allt eftersom månaderna gick förändrades jag, jag hade lärt mig att det inte alltid går att lita på människor som står en nära, det gjorde mig oerhört stark. Det gjorde också att jag inte alltid hade förnuftet i behåll, det överlämnade jag till dig. Du tog ju så bra hand om mig.. Jag utvecklade en kärlek och vänskap till dig som var så stark att inga hinder eller motgångar kunde få fjärilarna i min mage att sluta flyga. Månaderna gick och minnerna blev fler, tiderna förändrades och så även du & jag. Jag var inte längre den lilla naiva Josefina, Du var inte längre den du varit förut. Vi var bästa kompisar, lika som bär med samtidigt så olika. Du har lärt mig skratta, du har lärt mig le när allting är svårt. Du lärde mig gå när jag var svag och du lärde mig älska, som om det inte fanns någon morgondag. Du lärde mig att livet är ingenting man kan ta förgivet, livet måste man vårda och älska, precis som en blomma, för att växa.
Att framtiden sedan inte var så ljus och att du inte längre finns där vid min sida är tråkigt. Men jag antar att livet har någon som är menad för varje person, kanske var vi bara menade för att hjälpa varanda ur svackan för att sedan gå skilda vägar ?
