.

Klockan är 9 och det enda jag vill är att ge mig ut och springa, springa så långt benen orkar. Det är att springa eller vräka i mig allt godis i hela världen. Det är helt sinnessjukt hur trasg jag känner mig i mitt inre. Jag älskar min tillvaro som barnflicka, älskar barnen och familjen, älskar molly och älskar alla därhemma i småland.
Jag är inte olyckligt kär, jag är inte dödssjuk, det skulle väl vara utfattig. Men det kan man väl inte dö av ?

Ska åka hem på torsdag, gå på min kusins student, och hur gärna jag än vill vara glad och lycklig över att hon äntligen är klar med skolan ( förstå mig rätt : jag är verkligen glad för hennes skull ) så kan jag inte vara det till 100 %. Nej, tankarna om min egen student bubblar upp, en av de sämsta dagarna i mitt liv. Min bästa vän dog ca 1 vecka innan studenten och mitt inre var i uppror, det enda jag ville var att gråta. Mitt bland alla hundratals studenter som stod och sjöng av lycka på trappan, fulla och överlyckliga för att de äntligen klarat skolan, så kände jag mig alldeles ensam.

Det enda jag ville hela den dagen var att åka hem till min familj, ta av mig min studentklänning och sätta mig ute i gräset och bara gråta. Jag ville så gärna gråta ur min smärta, jag ville slå någon eller allra helst dö. Allt för att slippa smärtan.

Snart har det gått ett år och även fast de säger att tiden läker alla sår så sitter jag här nu, tårarna strömmar ner och blöter ner tangenterna samtidigt som jag skriver.  Det som skulle vara de bästa dagarna i livet blev istället de sämsta och det känns ända ner i själen varje gång jag ser ett studentflak eller folk med studentmössor.