.

Är tillbaks i mitt älskade stockholm :) Har haft några fina dagar med Emma, skratt, kräftskiva, gröna lund och kortspel. Idag åkte hon, min fina kloka emma.
För att fylla tomheten och ensamheten med tanke på att jag inte ens bor i min del av huset, utan bor i familjens del, så testar jag hur det är att vara Herr & Fru S. Jag sover i deras säng, använder deras badrum, tittar på deras tv, äter på deras tallrikar och nu testar jag även hur det är att äga en lexington-morgonrock. Gillar livet faktiskt, fast saknar min våning, min vita soffa, mitt lilla kök och först och främst mitt egna badrum. Fast ändå, mest saknar jag molly & tjejerna.
Saknar I:s klokhet och mjuka sätt, saknar J:s framfusighet och livlighet och jag saknar Mollys närhet.

Klockan är på tok för mycket och jag ska snart sova, men först ska jag bara kolla klart på systrar i jeans. Läste böckerna när de kom ut och grät floder, nu har jag sett filmen och grät minst lika mycket.
Just det där med att Bailey dör i cancer är särskilt känsligt och jag grät redan första gången man ser henne i filmen. Ni som känner mig vet historien varför just det ämnet är så känsligt, men ni andra får ursäkta, jag orkar inte berätta just nu.  En bild får säga mer än tusen ord :

Någon mer än jag & emma som fått låten på hjärnan direkt efter första gången vi hört den ? En stor eloge till Kissie som gör den sämsta insatsen i världshistorien i videon till låten !

Just nu sitter vi i min soffa, mår bajs och ska köpa godis, för att vi förtjänar det ! Lovar att skriva mer sen !

har inget internet här i småland, därav bloggtorka. Imorgon kommer jag till mitt älskade Djursholm igen och då blir det uppdatering & massa bilder :)

Uppe med tuppen idag, (dock inte helt av fri vilja då stephanie ringde och väckte mig klockan halv 9), ska iväg och träffa Emma om en stund. Ser verkligen fram emot detta :)

Nu sitter jag och äter en laktosfri frukost och gäspar, är verkligen inte van vid att gå upp innan 10. (Till skillnad från förr då jag vaknade vid 8 varje morgon) Molly ligger och sover på mattan och jag funderar på om jag ska kolla med henne om hon inte är sugen på lite mys i sängen.



Min fina molly i vintras.

Klockan är 9 och det enda jag vill är att ge mig ut och springa, springa så långt benen orkar. Det är att springa eller vräka i mig allt godis i hela världen. Det är helt sinnessjukt hur trasg jag känner mig i mitt inre. Jag älskar min tillvaro som barnflicka, älskar barnen och familjen, älskar molly och älskar alla därhemma i småland.
Jag är inte olyckligt kär, jag är inte dödssjuk, det skulle väl vara utfattig. Men det kan man väl inte dö av ?

Ska åka hem på torsdag, gå på min kusins student, och hur gärna jag än vill vara glad och lycklig över att hon äntligen är klar med skolan ( förstå mig rätt : jag är verkligen glad för hennes skull ) så kan jag inte vara det till 100 %. Nej, tankarna om min egen student bubblar upp, en av de sämsta dagarna i mitt liv. Min bästa vän dog ca 1 vecka innan studenten och mitt inre var i uppror, det enda jag ville var att gråta. Mitt bland alla hundratals studenter som stod och sjöng av lycka på trappan, fulla och överlyckliga för att de äntligen klarat skolan, så kände jag mig alldeles ensam.

Det enda jag ville hela den dagen var att åka hem till min familj, ta av mig min studentklänning och sätta mig ute i gräset och bara gråta. Jag ville så gärna gråta ur min smärta, jag ville slå någon eller allra helst dö. Allt för att slippa smärtan.

Snart har det gått ett år och även fast de säger att tiden läker alla sår så sitter jag här nu, tårarna strömmar ner och blöter ner tangenterna samtidigt som jag skriver.  Det som skulle vara de bästa dagarna i livet blev istället de sämsta och det känns ända ner i själen varje gång jag ser ett studentflak eller folk med studentmössor.

Kommer skriva ett inlägg ikväll med bilder och annat från min helg, men just nu håller jag på att äta lunch/städa/tvätta/duscha så jag hinner inte med att blogga. Här får ni en superskön bild från i lördags :

Det är liksom inte helt lätt att vara jag just nu, men jag kämpar på och försöker. När hjärtat värker och ångesten gör att jag ständigt håller på att spy så är det inte helt lätt att inte bara lägga sig ner på marken och skrika. Min livslåga just nu är kaffe, ulf lundell och tjejerna.

Grattis min älskade vän. Idag hade du fyllt 20 år, du hade fyllt systemet och varit överlycklig. Hade du varit här så lovar jag att jag hade varit den första att både gratta dig och följa med dig till systemet. Hade du varit här så hade jag köpt en fin present till dig, kanske pippitallrikar i plast som matchar pippiglasen du fick av mig i julklapp ? Du hade skakat på huvudet och skrattat, talat om för mig hur sjuk du tyckte att jag var.
Om du fortfarande varit här hade kanske mitt hjärta varit helt, jag kanske hade sluppit sitta här och gråta, jag hade kunnat ringa dig och snacka om vad det var som var fel. Åh, om du skulle varit här och överlevt den där olyckan, då hade jag talat om för dig hur mycket jag verkligen tycker om dig och hur bra vän du var. Jag hade ringt dig, alldeles för sent och du skulle kommit och hämtat mig så vi kunde åka till klevshult och testa hastigheten. Vi hade lyssnat på vår låt och du hade sagt till mig att sluta sjunga innan jag spräckte dina trumhinnor. Vi hade köpt en kaffe, en redbull och tagit en cigg i den kalla natten. När vi sedan svängde upp på min gata så skulle du sänka musiken för att du vet att både min kusin och pappa blir galna när du kommer med musiken dunkandes mitt i natten. Kanske hade vi bestämt oss att åka hem till dig, dricka öl och snacka hela natten.

Jag vet inte vad jag ska skriva för att beskriva mina känslor, jag saknar dig så mycket och även fast tiden läker såren så kommer de aldrig försvinna. Förlåt mig för att jag gråter och saknar dig som en galning, beter mig som en mentalsjuk person som varken kan äta, sova eller dricka. Jag vet att du hade blivit arg på mig och sagt till mig att sluta lipa och vara glad istället.

en helg som började så bra och slutade i katastrof. Det var längesen jag varit såhär ledsen. Orkar faktiskt inte skriva om det just nu, kanske kan skriva en kort resumé av helgen imorgon ?

Nu ? Ta en tablett och försöka sova.

Hade tjejerna idag på morgonen, en lugn morgon utan konstigheter. När jag kom hem från dagis så vilade jag en stund och gick sedan upp för middag, iordningplock och annat småfix. Blir så rastlös av att vara här hemma nu när det är fullt med hantverkare som spikar, slipar, målar och allmänt håller låda.
Vid 15 hade jag tid hos doktorn för att få svar på proverna de tog på mig förra veckan, sagt och gjort, jag var där strax innan utsatt tid. Betalade 200 kr och satt och väntade i 15 minuter innan jag fick komma in.
Väl inne fick jag veta att jag hade väldigt lågt blodtryck, men i övrigt var nästan alla värden bra. Han ville skriva ut blodtryckshöjande men det kunde han inte med tanke på min familjs sjukdomshistoria. Han sa till mig att träna så mycket jag bara kan för att få upp blodtrycket, vägde mig och konstaterade sedan att jag inte borde träna då jag har ett väldigt lågt bmi.
Jävligt luddigt svar fick jag iallafall : Vi hörs om en månad. Jag vet inte vad jag ska göra just nu.

Nu är jag sur, jag har lagt ut 400 spänn på att få veta att jag ska träna superhårt samtidigt som jag inte ska träna alls.  Molly kunde fan hjälpt mig bättre och gratis samtidigt.

Började dagen tidigt, åt lite halv frukost och begav mig mot Sätra Äng för jobbintervju. Väl framme i sätra hade jag ingen aning om vart stället låg och tjejen jag skulle träffa svarade inte på telefonen, men smålänning och talförd som jag är så frågade jag en mamma som hoppat av samtidigt som jag och hon visade mig snällt vägen :)
Väl framme så gick tiden superfort, jag visade mina papper, hon visade verksamheten och berättade om den. Jag blev stum, så härlig personal och otroligt söta och glada barn. Alla pratade flytande engelska så jag kännde mig en smula obekväm med min knaggliga engelska. ( Som jag förövrigt trodde var flytande och superbra, men skenet kan bedra )
Jag hjälpte till att mata och lägga de minsta innan det var dags att ta bussen hem med fina lovord från M.e, tjejen som är chef. Hon lovade att höra av sig när de behövde personal, sa att hon sparat mitt nummer och tackade mig för att jag kommit.
När jag satt och väntade på bussen dök en tysk tjej som jobbar på dagiset upp och vi pratade och skojjade hela resan till Mörby. Hon sa att alla tyckt att jag var supertrevlig och att hon förstod om jag var nervös inför att prata då alla är superbra på engelska.

När jag kom hem till Djursholm så lagade jag lite middag, ringde folktandvården i värnamo och lyckades få en tid på måndag innan jag åker tillbaks till stockholm. Ringde även vårdcentralen här i Djursholm och fick telefonnummer till "min" husläkare.
Vid strax innan 3 bagav jag mig in mot stan för att möta hannah, vi gick och lämnade tillbaks mina söndriga jeans och sedan satte vi oss på Wayne´s. Mycket skratt och prat om helgen blev det :) Vid strax efter 4 ringde min telefon och jag tittar inte vem det är utan svarar bara, det var M.e som tackade för dagen och sa att de tyckt om mig supermycket och undrade om jag kunde börja jobba redan imorgon. Klart som korvspad att jag kunde det :D Så imorgon jobbar jag på dagis mellan 9-13 och har tjejerna från 17.30 och framåt :)
Efter det lyckade samtalet så tog jag och hannah tunnelbanan till odenplan och gick till sveavägen och hämtade mina Acne jeans som jag vunnit på auktion på tradera.
När jag kom hem så provade jag jeansen och de sitter PERFEKT :D

Eftersom jag haft en dag full med positiva saker så har jag svårt att tro att morgondagen kommer bli lika bra, men man kan alltid hoppas :) Nu ska jag sova i mitt lyckorus !

har hittat det enda sanna guldet som hjälper mot allt (inklusive måndagsångest, spysjuka och bakfylla). Broccoli ! Kokt, wokad, stekt, kall, varm, allt funkar :)

Idag har den hjälpt mig igenom min enorma måndagsångest som inte har ett dugg att göra med att helgen är över utan det är skjortstrykandet som ger mig ångest, mardrömmar och hallucinationer. Hela dagen har jag gått runt och sett strykjärn runt hörnen, hört hur det ropat på mig, och när jag till sist tog tjuren vid hornen och satte igång med första skjortan så tyckte jag mig hör hur det hånskrattade åt mig.
Sjöng högt för mig själv : Im a slaaaave for you.

vaknade först vid 07.10 av att Molly stökade runt, klappade lite förstrött på sängen och lät henne hoppa upp och lägga sig. ( Jag har dålig karaktär, jag vet ! ) Nästa gång vaknade jag vid 10 och badade i vad jag trodde var svett, men nej, det visade sig att Molly tyckte det var dags för mig att stiga upp så hon hade bestämt börjat tvätta mig.
Mysigt tänkte jag och hasade mig ur sängen med enda tanken : undra vem faan av oss det är som luktar soptipp och behöver tvättas.
Gjorde min frukost bestående av kaffe, yougurt och musli och gick ut och satte mig i solen med en bra bok. Där har jag suttit tills nu då det är dags att springa en runda, sedan äta lunch och hämta tjejerna. Tydligen är det besök hos Mormor K och Morfar C som står på eftermiddagsschemat.

Nu ? Djursholm runt, svetten ska rinna.

idag bar jag ut min tallrik med yoghurt och musli och min kopp kaffe ut på baksidan i solen. Helt underbart då baksidan ligger i stort sätt i lä :) Där satt jag, läste tidning och njöt av vädret, inte ens tanken på att jag har en hel tvättstuga med tvätt kunde rubba min underbara frukost.
Nu ska jag ta tag i tvätten och strykningen och sen ska jag ge mig ut och springa en runda i det fina vårvädret !

Idag när jag hade sprungit, städat och höll på att tvätta så hörde jag förtjusta skratt utifrån. Jag kollade ut och hittade två tjejer, helt lyriska, utan jackor som sprang runt i trädgården som galningar. Skrattade högt åt dem och vände mig bort för att de inte skulle se mig. Höll på att kissa på mig när en av dem helt plötsligt slår armarna runt mina ben och frågar : Nanna, vad skrattar du åt ?
( Nanna & Ninni är andra former av mamma )
Jag förklarar snabbt att jag skrattade åt Molly och försäkrade I om att det verkligen inte var åt dem jag skrattade. Blev avbruten i min förklaring av H som höll på att plocka fram utemöblerna, solstolarna och relaxstolarna runt poolen. Tackade Gud en snabbis och hojtade sedan till H : Jag hjälper dig ! Tog I i handen och drog med henne ut mot trädgården, lycklig över att få henne på andra tankar.
När möblerna var ute och min flytande middag intagen och J för fetielfte gången berättat för mig att de FÅR vara ute utan jacka idag så klappade jag henne på kinden och gick innåt. Bytte snabbt om och slängde på mig ett par av mina nya skor och satte mig på bussen mot Mörby för att handla lite mat, schampoo, balsam och bingolott. När jag var klar och kommit hem sjönk jag ner i soffan i 2 sekunder innan jag satte igång med strykning och matlagning. Nu sitter jag här : hälften av tvätten är struken, maten är uppäten och jag har nästan satt i mig en hel flaska fanta idag. Vafan hände med mitt nyttiga liv utan socker & fet mat ?! JAG.HAR.DÅLIG.KARAKTÄR !

Tänkte lätta på mitt hjärta lite.. Eftersom jag vet att personen jag skriver om inte läser min blogg så kan jag äntligen skriva vad jag känner.
Klistrar in en text från min bilddagbok som jag skrev i september 2009. Denna text skrevs när jag fortfarande trodde att allt som hänt var till det positiva. Det var då jag trodde att denna person enbart gjort mig en enda stor tjäst i 3 år. Då hade jag fortfarande inte insett vad dessa tre år gjort mot mig och mitt inre. Då visste jag inte att det var detta som gjort att jag fram tills idag helt och hållet saknat självförtroende och tillit för andra människor. Det var då jag trodde att den personen jag var då var den riktiga Josefina.
Nu vet jag efter många månader av "återuppbyggande", många långa samtal och många tårar senare att allt bara var ett sätt för dig att bryta ner mig till små små bitar, tills det inte fanns någon annan verklighet än den verklighet du levde i. Jag vet självklart inte om detta var medvetet då jag inte är någon psykolog, men även om det var omedvetet så tog jag stor skada av det.
Jag gjorde mycket som bröt mot mina principer under denna tid, jag hade bråk med min familj dagligen för din skull, jag kämpade mig blodig för dig, jag försvarade dig mot allt och alla. Nästintill all min vakna tid gick åt till denna kamp för oss. Jag trodde att det skulle vara vi för alltid och därför värt att kämpa för, inte trodde jag att verkligheten skulle komma ikapp mig och tala om för mig att det jag gjorde var fel ? Nej, min flykt ifrån den varande i 3 år tills jag tillslut inte orkade mer. Mina krafter hade tagit slut då mitt psykiska plågats hårt av J:s död. Den dagen jag avslutade det som var du & jag var bland de bästa och sämsta dagar i mitt liv. Det bästa för att utan den dagen hade jag aldrig varit där jag är idag och den sämsta för att jag då var tvungen att hantera allt jag sprungit ifrån.
Det finns så mycket mer jag skulle vilja skriva som jag inte gör med respekt till mina nära och kära. Vill bara avsluta med att önska denna person all lycka i framtiden och hoppas att livet blir långt och härligt. Jag vill även tacka denna personen för allt bra den gjort mot mig, för trots allt så hade vi bra stunder vi med. Om du mot förmodan läser detta så vill jag inte att du tar detta som ett påhopp från min sida, utan snarare som mitt sätt att tackla det som hänt.

(Texten under är som sagt från min bilddagbok, skriven i höstas)

Du tog mitt hjärta med storm, den där höstdagen i september för 3 år sedan. Jag var det lilla naiva yrvädret som inte visste något alls om din då så mörka verklighet. Allt eftersom månaderna gick förändrades jag, jag hade lärt mig att det inte alltid går att lita på människor som står en nära, det gjorde mig oerhört stark. Det gjorde också att jag inte alltid hade förnuftet i behåll, det överlämnade jag till dig. Du tog ju så bra hand om mig.. Jag utvecklade en kärlek och vänskap till dig som var så stark att inga hinder eller motgångar kunde få fjärilarna i min mage att sluta flyga. Månaderna gick och minnerna blev fler, tiderna förändrades och så även du & jag. Jag var inte längre den lilla naiva Josefina, Du var inte längre den du varit förut. Vi var bästa kompisar, lika som bär med samtidigt så olika. Du har lärt mig skratta, du har lärt mig le när allting är svårt. Du lärde mig gå när jag var svag och du lärde mig älska, som om det inte fanns någon morgondag. Du lärde mig att livet är ingenting man kan ta förgivet, livet måste man vårda och älska, precis som en blomma, för att växa.

Att framtiden sedan inte var så ljus och att du inte längre finns där vid min sida är tråkigt. Men jag antar att livet har någon som är menad för varje person, kanske var vi bara menade för att hjälpa varanda ur svackan för att sedan gå skilda vägar ?

Har huvudvärk som får hela huvudet att bulta så nu ska jag ta en kopp kaffe och en alvedon och försöka vila. Försov mig i morse så det blev stressigt innan avfärd till dagis.
Så länge får ni njuta av det fina vårvädret, bättre uppdatering ikväll !