.

Stod vid spisen, gjorde varma mackor, drack te och rökte en cigg (ja, mamma, jag vet att jag inte röker, men hade du ringt mig hade du fattat varför). Jag grät och ville bara bli till en liten fläck på golvet och ligga där tills någon kom och tog hand om mig. Jag ville bara hem, min spotifylista rullade på och just när jag var inne i en riktig gråtattack så kom Don't stop believin' med Journey. Minnerna från sången gjorde mig glad, jag tänkte på hannahs och mina fina stunder, jag tänkte på stockholm, på mina prinsessor och hur lyckligt lottad jag är som har så fina människor i mitt liv. Jag saknar Djursholm så mycket att det gör ont i mig och just idag vill jag bara tillbaka, men jag vet att jag måste göra denna resan, jag kommer bli så mycket starkare. Det enda jag önskar just nu är att höra rösten av någon jag älskar.

Mina älsklingar, ni anar inte hur mycket jag saknar & älskar er !

You make me weak, I wanna die.
Låten börjar och jag höjer så att det nästan skriker i öronen. Jag står upp och skriker med i texten, skriker ut allt som bor inom mig. Skriker ut den rivande känslan och alla tankar.
Skivan har gått på repeat hela dagen, jag har gömt min mobil, vill bara vara ensam och låta sångaren stå för mina tankar. Om en timme börjar jag jobba. Måste.samla.mig.

Nej, detta är inget jag pratar om, jag vill vara ensam i min bubbla, i mitt vaakum. Hade jag kunnat hade jag tagit fram en flaska rött, tänt en cigarett och dragit djupa bloss. Druckit djupa klunkar av vinet och låtit lungorna fyllas av rök. Känna hur lugnet äntligen sänkt sig.

Jag tog tjejerna till ridskolan igår (gör det varje onsdag) och i vanlig ordning så sladdar vi in på grusplanen 5 minuter efter lektionen har börjat. Lagom svettig (jag) och full av skam (jag igen) så småspringer vi mot stallet.
När tjejerna blivit insläppta (med en stor suck och en arg blick från ridläraren) och jag hasplat ur mig en snabb ursäkt så beger jag mig till "klubbhuset" för en kopp kallt kaffe och lite hästsnack med ridklubbsägaren C . Väl där och halvvägs igenom min kopp kaffe så säger C : Jaha jossan, då ska du springa lite denna veckan med. Vi är tyvärr kort om folk.
Min röst säger : Okej, det går bra. Min hjärna skriker : Förihelvete, inte denna gången också !

(Antingen tycker hon att det är kul att göra mig till åtlöje eller så tycker hon att jag behöver träna bort några kilo.)

När barnen har gjort hästarna färdiga för ridning så får jag gå in i stallet, hjälpa antingen J eller I ut med sin häst och in i ridhuset. Väl inne i ridhuset så ska de sitta upp, detta medför att ridläraren behandlar mig som en utvecklingsstörd och tar över helt och hållet.
När jag väl fått tillbaks tyglarna så ska det ridas, det galloperas, travas och skrittas och jag både ser och hör hur varenda liten fnissig, finnig stalltjej skrattar elakt åt mig där jag springer med en liten ponny som går mig till mitten på låret. De får mig alla att vilja stanna hästjäveln (ursäkta uttrycket) och skrika tillbaks att jag iallafall försöker och att jag inte kan hjälpa att jag har sämre kondis än en 100 kilos dvärg.

Behöver jag säga att jag aldrig skulle våga säga detta högt ?

Allt är är så fridfullt, samma skiva har gått på repeat 3 timmar. Musiken stillar hennes annars så flackande sinne samtidigt som hon dricker sin tredje kopp kaffe. Det enda som fattas är den glödande cigaretten som är ett så bra medel mot livets orättvisor. Men hon skippar den, hon har ju ändå lovat.

Mitt i en av låtarna så kommer tårarna, hon försöker inte hindra dem. Nej, för är det något hon lärt sig under sina dagar så är det att det hjälper att gråta. Hon vet att ångesten och paniken minskar om hon tillåter sig själv att gråta.

Medans tårarna rullar längst med hennes kinder så kommer känslan tillbaks, samma känsla som hon kände när hon fick veta att han inte skulle komma tillbaka. När hon var tvungen att inse att hon mist en del av sitt hjärta som hon aldrig kunde få tillbaks.

Genom känslan sitter hon där igen, beredd att hoppa för att äntligen få ett slut på allt.

Vintern har verkligen kommit till storstan, i 2 dagar har jag fått skotta mig fram till bilen/postlådan/ytterdörren. Dessa 2 dagar har jag även skrikit och sparkat på min bil 2 gånger. Varför undrar ni ? Hur kan någon skrika och sparka på bettan (finaste bilen i stan) ?

Jo, så här är det : Bettan har valt att strejka mot vintern i form av att frysa förardörren, detta gör mig lite smått sur. Igårkväll gick surheten över i förbannelse och jag, likt Schumacher, tryckte plattan i mattan mot Mekonomen.
10 minuter senare kom jag därifrån nästan 700 kronor fattigare med nya vindrutetorkare, en kupévärmare och en snöborste.
Idag vaknade jag och gick ut och skulle sätta igång motorvärmaren & kupévärmaren 1 h innan avfärd. Vad möts jag av då ?
JO, BILJ*VLEN HAR FRUSIT ALLA DÖRRAR UTOM ENA BAKDÖRREN.

Arg som ett bi hoppade jag in genom baksätet och pluggade i kupévärmaren och sedan ut och plugga in motorvärmaren.
1 h senare kan jag fortfarande inte öppna förardörren utan får, likt en tattare, hoppa in genom passargerardörren.
Behöver jag säga att jag längtar till våren ?

Vill bara tacka mina fina vänner och min familj för att ni tog så bra hand om mig när jag var nere i Småland. Utan er vore jag ingenting !

Hallåhär. Känner att jag har mycket att förklara, bland annat mitt blogg-uppehåll. Lovar att ta det i ett enskilt inlägg imorgon när jag fått internet till min dator igen. Just nu sitter jag hemma hos Petra och fick lov att använda hennes dator för att skriva ett inlägg. 
Jag har nu kommit tillbaks till stan efter att ha varit hemma i småland i ca 3 veckor på "semester". Mams och Paps följde med mig upp i lördags och stannade tills igår morse, under den tiden hann vi med både en vända på stan och en heldag på Ikea. Tänk om jag inte haft mina föräldrar, vad hade jag gjort då ?

Jag tänker på de små sakerna här i livet som gör att hjärtat orkar klappa. Det finns så många små saker som gör att man orkar kämpa och resa sig upp när man som mest vill lägga sig ner och dö. Jag tänker på barnskratt, leenden, kramar, närhet, vänner, lukten av våt asfalt på sommaren, sol, vin och min älskade familj.
Jag tar fram dessa små värdefulla tankar när allt känns som skit och genast känns det lite bättre. De få gänger de tankar inte hjälper mig så gråter jag. Tårar är så sjukt helande.

Jag dricker mitt vin i djupa klunkar och känner hur vinet värmer. Min andhämtning är häftig och jag har velat springa så som jag vill nu. Jag vill springa tills andan tar slut, tills tankarna lämnar mig. Jag vill springa bort smärtan och ångesten, men mest vill jag springa bort mig själv.

I think I'll get out of here
Where I can run, just as fast as I can
To the middle of nowhere
To the middle of my frustrated fears
And I swear, you're just like a pill
Instead of making me better
You keep making me ill

Guess this means your sorry.

Someday love will find you, break those chains that bind you.
One night will remind you, how we touched and went our separate ways.

Hann som sagt inte blogga igår eftersom jag jobbade 08.00-22.00. Men idag är jag tillbaks, still going strong med en rygg som är 65+ efter att ha sovit i soffan inatt. Nu ska jag duscha och sedan städa, i eftermiddag kommer inlägg efter städ och besök på danderyds sjukhus :)

Saknar detta & saknar Emma <3

Bestämde mig för att bryta pensionärstillståndet igår och drog ut med Hannah och Natta. Blev en helgalen kväll på stan som slutade med efterfest i partybussen och övernattning på okänd ort.
Vaknade idag och trodde jag hamnat i himlen (förutom baksmällan) i en varm famn. Kan det bli bättre ?

min lilla förkylning har nu övergått i feber, hosta och allmänt invalidotillstånd. Bloggar mer imorgon, promise !

Idag var det uppstigning klockan 06.00 då jag skulle bege mig mot bilverkstaden klockan 7. Vaknade och trodde jag dött, såg ut som en svullen bebis i ansiktet med påsar under ögonen som tillochmed hade fått en blind att fly i panik.
Efter en kall ansiktstvätt, en tallrik yoghurt och en kopp kaffe så var jag redo att starta röda faran och åka till Täby och bilverkstaden. En väg som skulle ta ca 11 minuter räknade jag skulle ta ca 33 minuter för mig eftersom jag är bäst i världen på att köra fel, men denna gången kom jag fram på 15 minuter, HURRA ! Min första felfria körning i storstaden :)
När jag suttit och väntat i ca 10 minuter utanför för att samla mod inför besöket så gick jag in och möttes av snobbig, disträ personal och jag har aldrig känt mig så bortkommen. Frågade om vägen till närmsta tåg för att ta mig hem och fick en halvdan vägbeskrivning, men lyckades ändå hitta tågstationen och hoppa på rätt tåg. Väl hemma kände jag att paniken och ångesten jag haft hela morgonen började släppa och jag gick därför och la mig en stund för att vila. Vaknade med ett ryck av att Petra ringde och kom då på att jag ska till Sabbatsbergs sjukhus idag för specialistkoll, gissa om paniken kom tillbaks ?!

Nu sitter jag här, försöker få i mig en kopp kaffe och samtidigt lugna mina nerver, har ringt till sjukhuset och fått en utförlig beskrivning om hur jag tar mig dit så är lite lugnare nu än vad jag var för en stund sen. Ska nog ta en tablett som doktor D skrev ut för att lugna oron, har bara tagit en enda sen han skrev ut dem och det var när jag och sara skulle till Ullared och jag inte visste om jag skulle köra eller inte. Ok, that´s a deal, tablett och sen avfärd mot sjukhuset. Hörde jag att någon höll tummarna ?

jag packade min handväska som jag bara gör i stockholm dvs la ner ipod, bok, sl-kort och almanacka (givetvis la jag ner mobil, nycklar och plånbok, men det är ju en självklarhet) och begav mig stressad mot bussen. När jag kommer fram åker bussen ifrån mig och jag går till nästa hållplats för att se om det går någon annan buss inom någon minut. Det gör det såklart inte, så jag får vänta i 12 minuter, lyxproblem, jag vet.
45 minuter senare är jag framme och redo för 4 timmars möte. Det blev timmar av information, diskussion, kunskap och intressanta jämföranden av barnuppfostran. Jag börjar märka att jag blivit äldre och mognare när jag sitter där, jag liksom njuter av att höra att andra har en annan åsikt än vad jag har, att mitt sätt inte alltid är det enda rätta och att det finns andra metoder att testa.
Efter att ha fått alla rätt på certifieringsprovet så får jag ett diplom och får bege mig hemmåt igen. Min mage värker av hunger och jag har en apati som jag bara får av ren och skär sockerbrist. Jag tar pendeln in till centralen och köper mig lite choklad på pressbyrån innan jag sätter mig på tunnelbanan hem. Och det är då jag kommer på det, jag är kär i Stockholm, jag kan ingen annat än att älska denna stad.